Just nu läser jag Henrik Flexeus bok konsten att läsa tankar. Om du är bekant med svt’s program hjänstorm känner du säkert igen författaren till denna bok. Jag måste erkänna att jag gillade tv-programmen och tyckte att de var underhållande, därför kunde jag inte låta bli att ta med den hem från biblan. Den fick helt enkelt stanna kvar på bokuppsättningsvagnen när jag gjorde min kvällsrunda. Detta är inget beslut som jag ångrar. Boken beskriver hur man kan bära sig åt för att skapa bra kontakt med sina medmänniskor genom att anpassa sina rörelser, sin röst, sitt tempo och sitt språk. Att överhuvudtaget vara mer medveten om tecken på en människas personlighet och känslor verkar vara genomgående. Intressant, lättsmält och med inslag av uppenbarande påståenden och övningar får boken stanna kvar på soffpuffen lånetiden ut. Kanske vore dessa metoder något att praktisera i informationsdisken?

När jag jobbade idag kom jag att tänka på alla förbud, eller snarare föreställningar av som är lämpligt och inte att göra, i ett bibliotek. Det finns ju många saker men det första man tänker på är kanske att föra oväsen. Detta slog mig när jag travade fram genom biblioteket för att byta ut inkastlådan mot en ny. Till saken hör att dessa lådor låter ganska högt när man drar dem tomma för att fjädrarna gnisslar så. Det känns ju lite oförskämt att skramla så förbi läsande studenter. Jag har kommit på mig själv med att testa olika tekniker för utförandet av operation låd-utbyte. Snabbt och högljutt eller utdraget långsamt men inte fullt lika högt?

Det här är egentligen en fånig tanke, jag menar jag gör det som måste göras och det går på en halv minut. Men det finns ändå någon spärr som säger att nu gör du fel. Egentligen är jag inte alls någon anhängare av tysta bibliotek. Visst högskolebiblioteket kan ses som en arbetsplats och man ska helt klart ha möjlighet att gå undan i ett tyst rum om man kan koncentrera sig bättre då. Men å andra sidan tänk dig hur tråkig och outvecklande en arbetsplats utan diskussion och umgänge med medarbetare/ besökare skulle vara. Visst nu är detta draget till sin spets, men jag tycker att man måste få känna sig bekväm med sin arbetsmiljö och trivas med den.

En annan händelse som fick mig att fundera var när jag för några veckor sedan hade besök av vänner från min gamla biblioteksklass här. Nördar som vi är började vi återföreningen genom en rundvandring i stadens bibliotek. Direkt när vi kliver in i stadsbiblioteket tystnar mina båda vänner tvärt och viskar. "Oj vad tyst det var här." Jag kunde inget annat än att hålla med. Tystare bibliotek har jag nog aldrig besökt. Jag fick anstränga mig för att dämpa ljudet av mina steg. Frågan är var denna atmosfär kommer ifrån. Är det bibliotekarierna som hyssjar (inte så troligt) eller är det besökarnas mentala spärrar? Varför finns det så många outsagda förbud när det gäller bibliotek? Och varför gör vi ingenting för att motverka denna bild?

Vad tycker du om ljudnivån i biblioteket? Totaltystnad eller pladdernäste?

Kommentera gärna.

M.v.h/Nina

Mitt första besök på stadsbiblioteket i Borlänge minns jag så tydligt. Det var med förskoleklassen som jag åkte dit. Bara att få ta bussen och åka in till staden byggde upp förväntningen på något vis. Att kliva in i biblioteket var för mig näst intill en religiös upplevelse. Jag minns att jag reagerade på hur stort det var och det var så många böcker att jag trodde de hade alla böcker i världen. Nu vet jag ju att det var långt ifrån sant men då trodde jag det. Skillnaden mellan stadsbiblioteket och det minimala filialbiblioteket, i Domnarvets centrum som jag brukade åka till med mina föräldrar, var markant.

Klassen blev omhändertagen av en bibliotekarie och fick följa med genom ett surrande fläktrum och sedan in i det tysta runda sagorummet. Vi satt där alldels tysta och lyssnade när bibliotekarien läste en saga för oss. Det var något magiskt med den stunden som jag inte kan glömma. Jag satt där och lyssnade spänt medan jag tittade på de härliga sagomålningarna på väggen.

Jag tror att det var där det började. Nu vill jag också jobba på biblioteket för att skapa den där magin för besökarna. Om du har vägarna förbi Borlänge stadsbibliotek rekommenderar jag att kika in i sagorummet. Det är värt att se.  Minns du ditt första biblioteksbesök? Berätta gärna en i en kommentar!

M.v.h./Nina