Ibland har man väl läst om och hört på studieteckniksföreläsningar om att klassisk musik (främst från barock-perioden) skulle vara bra att plugga till. Jag kan erkänna att jag alltid har skrattat högt åt uttalanden som "Mozart makes smarter". När jag pluggar vil jag ha det tyst omkring mig. Jag har konstaterat många gånger att det inte går att plugga till musiken jag har på mp3-spelaren. Jag gjorde upptäckten en gång i kvarten att jag inte gjort något för att jag faktiskt sitter och sjunger, tyst i huvudet och ibland till och med rakt ut.

Men så idag var det dags att prova på riktigt. Knåpade ihop en lista på spotify med några stycken som jag spelade på piano när jag gick på musikskolan och det fungerar verkligen.

Försök att känna dig stressad och okreativ till Griegs morgonstund! 

Det går helt enkelt inte.

Jag har nu klarat av att producera fem sidor reflekterande text på bara ett par tre timmar. En klar förbättring för min del. Nu är det dags att utforska världen av klassiskt. Jag tror till och med att jag ska leta fram den där avskedspresenten från musikskolan som jag fnyste åt när jag var 19. Jussi Björling-cdn ska få en ny chans.

Vad är era bästa pluggknep? Hur får ni uppgifterna avklarade? Skriv gärna och berätta!  

Ikväll när jag löste av för kvällspasset på biblioteket började bibliotekarien fråga mig hur det gick med studierna. Berättade att jag blir klar efter jul och kommer att börja söka jobb då. Fick äntligen ett bra tillfälle serverat att fråga om de hade något ledigt där. Det visade sig att de faktiskt hade en tjänst som de kanske skulle behöva annonsera ut snart. De behövde tydligen en bibliotekarie med ansvar för digitala medier efter jul. Blev så glad. Det låter sannerligen intressant. Jag är ju ändå lite injobbad där och borde ha en rättvis chans att få det. Digitala medier är väl inte riktigt mitt område, men jag har ju datautblidningen vilket bode underlätta inlärningen av nya arbetsuppgifter. Dessutom känner jag ju till högskolan och studentlivet i Skövde vilket borde vara ett plus. Det känns ganska hoppfullt ändå att veta att det faktiskt finns jobb på gång. Helt klart att jag kommer söka om tjänsten läggs ut! Sen är det bara att hoppas...     

Idag hade vi föreläsning om LUS som är ett verktyg för att kartlägga barns läsutveckling i skolan. Föreläsaren diskuterade de olika stadier i läsningen som barnen kunde befinna sig i. Föreläsaren kom fram till bokslukaråldern och förklarar det med att det är den där åldern när man lånar med sig en hel kasse med böcker hem från biblioteket och faktiskt läser dem. "Barnen läser ofta så mycket att de vuxna ibland blir oroliga för dem. Sen när barnen själv får tillgång till ett skolbibliotek går de dit och plockar på sig allt de kommer över. Sen  säger skolbibliotekarien, om de nu har turen att ha en sådan, att du får bara låna en bok i taget."

Ungefär här vill jag ställa mig upp och bara skrika rakt ut. Det är inte sant! Är det bilden som föreläsarna på lärarprogrammet har av bibliotekarier och dessutom förmedlar vidare till de blivande lärarna? En sträng bibliotekarie som håller på regler och försöker dämpa lästörsten hos barnen. Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant uttalande? Är det så att det inte finns tillräckligt med böcker på skolbiblioteken för att alla barn skall kunna tillgodose sina behov av läsning samtidigt? I sådana fall är det ju ett allvarligt problem som vi borde ta tag i. Varför annars denna regel om endast en bok i taget? Som föreläsaren sedan påpekade är ju barn i den åldern experter på att ha flera böcker igång samtidigt. Jag blev upprörd och fick besinna mig för att faktiskt hänga med i resten av föreläsningen. Intressant dock att se vilka fördommar det finns från skolans håll kring bibliotekarier. Att relationen lärare bibliotekarie inte är helt problemfri var något som också diskuterades en del under min tid på bibliotekshögskolan i Borås. Men varför ska det vara så? Går det inte att överbygga det glapp som finns mellan yrkeskårerna eller är det så att man inte vill eller orkar sätta sig in i de andras arbete och mål med verksamheten? 

En klurig fråga som tåls att tänkas på. Förhoppningsvis ska jag sen ha lättare att prata med lärare och förstå deras arbete efter att ha läst med lärarstudenter i ett år. Det är helt klart att vi inte befinner oss inom riktigt samma referensramar även om vi alla har samma mål nämligen att främja och utveckla barns läsning och tillgång till litteratur. Sammarbete är något som man kan göra stora vinster på för att nå det målet. Helt klart. Men det kommer nog att kräva en hel del arbete från båda sidor. 

Kursböcker att stimulera läslusten med?

För tillfället håller jag på att fördjupa mig i högarna av ny kurslitteratur. Jag försöker att beta av dem en i taget och ta det i lugn och ro så att allting sjunker in och får plats i mitt minnesarkiv men det är inte så lätt alltid. Därför blir man alltid glad när man hittar texter som knyter an till biblioteket och läsning av skönlitteratur. I nästan all litteratur påpekas det att det är så viktigt, för barns läs- och skrivutveckling, att det finns läsande och skrivande föreblider i omgivningen. Här har inte alla barn samma förutsättningar beklagar och upplyser man om. Vad gör man då om inte heller föräldrar eller syskon är intresserade av att läsa? Vem skall hjälpa till att kompensera detta? 

Jag känner kallet. Kanske borde jag gå och knacka dörr i kvarteret och fråga om det finns några snälla barn med läs- och skrivsvårigheter här? Sen skulle jag sätta mig brevid barnen och vara förebild. Bara sitta där brevid med ett inspirerande bokomslag som en barriär mellan mig och barnet. Jag skulle läsa och skratta eller gråta tills barnet inte kunde hålla sig längre. Det skulle komma skyndandes fram  för att fråga vad det är som är så roligt eller sorgligt och be mig att få låna eller läsa boken. Då skulle det barnet plötsligt få upp ögonen för fördelarna och det underbara i att kunna ta del av dessa nervkittlande historier.

Men det är ju inte så det fungerar i verkligheten. Men man måste ju få drömma, eller?

Hur ska vi kunna dela med oss av den litterära skatten till dem som tappat självförtroendet eller intresset för böckernas värld? Det är en svår fråga och en utmaning som kräver många arbetstimmar men något måste man väl kunna göra för att sprida intresset vidare. Någon som har några förslag?