Idag har vi haft ommöbleringsdag på kontoret. Vi har möblerat om så att assistenterna ska få ett bättre arbetsflöde med allt på ett ställe. Bokvagn, skrivbord, skrivmaskin och slutligen dator och sidobord för färdiga böcker allt i en följd efter hur arbetsuppgifterna utförs. Det kan antingen bli hur bra som hellst eller så blir de yra efter en heldags snurrande på kontorsstolen. Blir det inte bra får vi väl bara ställa tillbaka det som det var.

Ibland är det nog ändå nyttigt att ändra lite på saker och att se över sin arbetsplats eller vad säger ni?

Vi hittade ett anslag om hur man gjorde för att sjukskriva sig 1992. Lappen får sitta kvar och nästa år blir det 20ås jubiléeum. Det tog mig 8 månader att upptäcka den. Tänk så mycket man går förbi varje jag utan att lägga märke till!    

Väntar och väntar på att få veta någonting om de jobb jag har sökt. Håller tummarna och hoppas. Idag blev det en lång dag på jobbet (11 timmar) så det blev så klart extra spännande att komma hem och unersöka posten och mailboxen. Tyvärr var det bara brev från granngården och besked på mejlen om att 1 av 4 tänkbara tjänster var tillsatt nu. Det var tråkigt för det verkade vara en rolig tjänst med barninriktning och lite IT också.

Nej nu kan jag bara vänta igen på att få veta om de resterande tre tjänsterna. Det är tur att jag fortfarande har jobbet i Heby annars hade jag nog krupit ur skinnet. Idag blev det ju som sagt en lång dag då jag fick rycka in på kvällspasset för en kollega som fått en ruskig tanvärk. Turligt nog fick jag en liten energikick när jag smög in och kikade på Jojje Wadenius och Trio X i sällskap med några av kommunens förskolebarn och förstaklassare. Oj vilken fart det var på dem. Alla studsade upp och ned i stolarna applåderade och jag tror till och med att jag såg en och annan headbang. Kul att biblioteket och mina kollegor kan bidra med att arrengera sådana sprudlande vardagsavbrott för barnen!

Solen skiner ute, jag känner mig stärkt av gårdadgens avklarade arbete och trot sannerligen att jag vaknat på helt rätt sida.

Snart ska jag åka iväg till jobbet igen och idag tänkte jag att jag skulle hinna med både att fylla min hjälte-tema-depositionslåda, hitta en lösning för litteratur till elever med hemspråksundervisning samt att jag ska få besök av mina biblioteksansvariga lärare och diskutera skolbiblioteksfrågor. 

Upp upp och iväg!

Idag hade jag för första gången sedan systembytet bibliotekskunskap. Det känndes som att det blev bättre nu än förra gången. Jag fick ju lägga ner en hel del tid på att bena ut vad jag skulle berätta om, vad som skulle undvikas för att inte röra till det samt att skriva alla övningarna, men det var det värt. Det gick bra och alla förstod vad de skulle göra och klarade det bra. Duktiga elever.

Dagens roligaste var dock när jag skulle förklara i vilken ordning hyllorna går och hur man letar. Skulle visa knubben med signumet och förklara att böckerna med det signumet finns till höger om knubben. Men det här med höger och vänster är ju inte helt lätt speciellt när man ska utgå från elevernas perspektiv. Så dagens kloka ord från mig blev:

"boken hittar ni på.... eh någon sida av knubben".

Detta fick jag höra av min kollega sen, tänkte inte på det själv. Men visst det kanske inte var till så stor hjälp, eller? Som tur var verkade det gå bra för dem ändå och jag har lärt mig massa nya saker och fått tillfälle att fundera över upplägg också. Skoj!

Sitter och filar och filar på mina ansökningar. Att hitta rätt ord och att beskriva både sig själv och alla idéer, tankar och ambitioner är inte så lätt. Ömsom kommer inget alls och ömsom allt för mycket så att man måste stryka och börja om.

Stundom vaknar man upp och inser att man dagdrömt i en kvart om något som kanske inte alls blir verklighet. Tänk vad det sätter igång frågor som snurrar i skallen, vem är jag, vad vill jag åstadkomma, och vad har jag redan uppnått? Vad är bara spekulationer och vad är rimligt? Hur uppfattar andra mig och hur uppfattar jag mig själv och hur vill jag uppfattas?

Tänk vad svårt det är ändå, när man så gärna vill att det ska bli bra!

Måndag igen och snart dags att åka till jobbet igen efter en skön sovmorgon. Ikväll är det jag som stänger och jag hoppas att jag kommer att hinna med att göra riktigt mycket idag. Det vore inte dumt att klara av en del av de saker som fått vänta under förra veckan då jag hade fullt upp hela veckan med bokptatsdagar och arbetsplats- träff. Dessutom var jag borta en hel dag för att mecka med bilen och det märks.

Jag skulle behöva skriva rent protokollet från APT-mötet (8 sidors stödanteckningar) phew. Sen har jag lovat att undersöka hur många böcker vi har på arabiska och kurdiska och eventuellt skicka efter en deposition. Behöver förbereda bokpraten som jag ska hålla onsdag, torsdag och i näst nästa vecka. Någon önskade tips på nya Bert-böcker. Måste hitta en spännade lokalhistorisk bok att läsa och skriva en recention av till nya webbsidan och hellst skulle jag vilja hinna kika på materialet inför bibliotekskunskapen med 9:e klassarna nästa vecka också. Det börjar bli akut att hinna plocka ihop klasslådor till läsprojektet i Tärnsjö. Undra när nästa Btj-häfte ska vara beställt?

Jag inser ju att jag är lite överoptimistisk. Jag kommer aldrig hinna allt det här!

Men det känns skönt varje gång jag kan kryssa av något på min lista och jag måste nog komma ihåg att jag inte är någon supermänninska och inte dömma mig själv allt för hårt. Jag vill ju så mycket men tiden räcker inte till och nu är det bara drygt tre månader kvar på mitt vikariat.

Nu har jag bara tre och en halv månad kvar i Heby enligt mitt vikariatskontrakt och jag har sedan en tid börjat fundera mycket över framtiden och sökt en del nya jobb.

Att det inte finns någon framtid för mig i Heby verkar vara ett sorgligt faktum då det ska sparas en miljon på kulturen (biblioteket) i Heby redan i år.

Roligare nyheter är att min pojkvän fick veta i förra veckan att han fått ett fast jobb som brandskyddsteckniker i Borås. Därför har jag den senaste veckan tackat nej till intervjuer för två tänster som jag sökt. Det känns verkligen tråkigt och dumt att tacka nej, när jag vet att jag säkert skulle gillat båda tjänsterna. (Annars hade jag ju inte sökt) Dock skulle jag nog ångra om jag inte ens försökt få ett jobb i samma stad som Anton. Jag skulle nog känna mig väldigt ensam om jag tog ett jobb på en annan plats. Det skulle gå bra att jobba, men det är sen när man kommer hem som det blir svårt att inte ha någon att prata eller umgås med. De första månaderna när jag bodde själv i Sala var påfrestande och nu får jag klara mig själv igen. Kanske går det lite bättre nu när allt inte är nytt i alla fall, det återstår att se.

Jag håller verkligen tummarna för att det finns behov av min kompetens i Borås! 

Idag hade jag bokprat inbokade på en skola i kommunen och bilade dit med andan i halsen. När jag väl anländer kommer jag på att jag inte är helt säker på vilken plats vi kommit överrens om. Skolbiblioteket eller klassrummet. Bara att rusa mot klassrummen för att hinna höra med läraren. Går om klassen på vägen men lyckas hitta någon att fråga och hinner i kapp dem på väg till skolbiblan. Bara att slänga ifrån sig allt man har, tysta alla telefoner och försöka komma ihåg om det var Sjukhusmysteriet som var den om "guld stöld" och Allhelgonamysteriet var boken om stulna datorer. Starten på dagen kändes långt ifrån proffessionell.

Avslutet på bokpratstiden var också av det mer dramatiska slaget då en elev fick en bok på sig och kröp ihop med händerna för ansiktet. Blodet började forssa och jag var livrädd att det var ögat det kom ifrån eftersom det såg ut att vara där boken slog i. Får med mig eleven ut i uppehållsrummet där denne släpper händerna från ansiktet och jag kunde konstatera att det bara var näsblod, men för några sekunder trodde jag det värsta. Sen börjar tankarna gå i kors vad är det man gör för att stoppa det? Hålla huvudet bakåt, frammåt, klämma eller stoppa i tussar... Efter ett tag lugnade det ner sig, men vad mycket det han komma innan dess! Blod är verkligen inte min grej. 

Turligt nog var var eleven van vid näsblod och var snart ok igen. Jag blev nog  räddast, men jag är glad att jag lyckades hålla mig lugn och sansad ändå för blod är verkligen inte min grej. Börjar dock vänja mig vid att det med barn i närheten kan hända mycket oväntat, så så kan det också gå.