Idag var det sista dagen på mitt vikariat vid Högskolebiblioteket i Skövde och det känndes såklart sorgligt att behöva sluta där. Min avgång firades med tårta och jag fick blommor och ett häfte om goda pepparkakor från 1943. Jag har varit där så länge nu nästan ett och ett halvt år först som biblioteksvakt och sedan som bibliotekarie. Det jag kommer att sakna mest med jobbet är den härliga känslan av att få hjälpa besökarna med både stort och i smått. Självklart kommer jag att sakna personalen också och att kunna skratta åt alla dråpliga historier och ordvitsar på fikaraster och vid personalmöten.

Jag har lärt mig en hel massa som jag har svårt att sätta ord på. Jag minns hur nervös och rädd jag var att något skulle gå fel första gången jag på egen hand skulle stänga biblioteket för kvällen, hur tafatt jag besvarade fågor och hur bokuppställningen tedde sig som en hel vetenskap. Sedan dess har det hänt så enormt mycket. Jag har lärt mig att det inte är hela världen om det blir fel, att det går att hitta andra lösningar på problemen som uppstår. Jag har fått bättre koll på SAB-systemet och alla underavdelningar. Jag har granskat referenser i uppsatsdatabasen DiVA på alla tänkbara sätt. Jag har lärt mig fjärrlåna och gallra och att ta folk både vid glada och tråkiga besked. Kopiatorer och skrivar tycker om att man öppnar dem och luftar trots att de inte har fastnat några papper och jag kan till och med hyssja på högljudda personer om det behövs. Jag har stilstuderat användarundervisningar och diskuterat bibliotekets vision för arbetet. Slutligen har jag lärt mig att det finns ett berg i norra Italien som heter Ortles och en getsort som svimmar när de blir stessade. Dessa getter används för övrigt bland de värdefullare fårhordarna som ett lättare byte för eventuella rovdjur.

Tja tiden har gått och jag känner mig lite klokare helt enkelt. Nu vet jag inte riktigt vad som händer om jag ska vara ärlig. Jag har ju fortfarande måndagsjobbet i Töreboda och efter det är blir det Mariestad i juli, men vad ska jag göra varje tisdag till söndag fram tills dess? Jag känner mig tom och slut på idéer. Jag får nog ta mig en stor kopp kaffe och en chokladbit och fundera på den saken ett tag.  

fick jag idag. Det verkar som att det kommer att bli jag och min trognaste biblioteksvapendragare som får hjälpa till med ruljangsen på Stadsbiblioteket i Mariestad i sommar. Kul att vi får jobba tillsammas nu.

I Töreboda har jag börjat känna mig mer hemma nu och är inte längre så kvar i tankar och funderingar när jag kommer hem. Det måste vara ett bra tecken på att jag blivit säkrare på mina sysslor.

På högskolebiblioteket är det dags för att ha möte om bibliotekets vision och sedan ska jag få jobba lite med paralellpublicering i DiVA. Fyra pass kvar i disken bara och sen är det slut på vikariatet vilket är sorgligt men sant.

Arbetslös är ett sånt tråkigt ord. Vi vänder på det. Från och med nästa måndag blir jag disponibel till 80% för det bibliotek (eller kanske någon annan) som behöver mig helt enkelt. 

Idag har jag blivit invigd i katalogingseringens värld...Spännande. Med lite övning så ska det nog falla på plats hoppas jag. Kul att jag får lära mig nya saker igen kanske var det så att jag blev bönhörd sedan jag beklagade mig i det tidigare inlägget. Men långt ifrån fullärd är jag ju ännu så varför inte ta itu med något nytt när det gamla börjar kännas tryggt? Jag är tacksam i alla fall.

Efter att ha varit totalt uppslukad av de nya jobben tänkte jag försöka ta mig lite tid att skriva här. Att börja jobba har varit både som jag förväntat mig men också mycket mer enformigt än vad jag till en början trott. Att sitta informationsdisken och möta alla personer som kommer in och behöver hjälp med frågor eller annat är bland det roligaste att göra på jobbet. Även om det blir rörigt ibland och det känns som att man försöker göra för många saker på samma gång så känner man sig så glad när man kommer in bakom kulisserna och kan sätta sig ned pusta ut och känna sig nöjd över vad man åstadkommit.

Det som är lite tråkigt med att vara vikarie är dock har jag upptäckt att man liksom aldrig hinner komma in i arbetet så pass så att man får egna arbetsuppgifter och områden där man får ta större ansvar när det gäller det "innre" arbetet. Detta är ju förstås helt logiskt med tanke på att jag (troligtvis) kommer att försvinna igen från arbetsplatsen. Men ändå, på något vis så längtar jag efter att få vara kreativ, bestämma själv och att kunna se tillbaka på och utvärdera mitt eget arbete. Att känna att jag får experimentera och prova mig fram på mina egna villkor, tror jag kommer vara viktigt för vart jag tillslut kommer vilja arbeta kvar.

Det är nog så också att jag som vikarie inte vågar sticka ut i rädsla för att jag ska göra bort mig inför potentiella arbetsgivare. En dum tanke eftersom jag istället förvandlats till den gråa lilla mus som jag svurit så dyr och heligt att aldrig bli. Det känns lite som att det är där jag har hamnat nu och jag börjar inse att jag har lärt mig en massa, (och fortfarande lär mig mer varje dag) men att jag nu har blivit lite för bekväm i det jag kan och att inte behöva ge det där lilla extra som faktiskt skulle gå att klämma fram. Denna tråkiga upptäckt får helt enkelt bli en sporre till skärpning. Lite mer, lite bättre och lite extra hädanefter alltså. Inget är så sporrande som ett nederlag, vad annars kan bättre fylla på med den kämpaglöd som behövs för att komma vidare och inte bara stå kvar på samma ställe och stampa? Eller hur känner ni andra som har vikarierat? är det inte lätt att man bara fortsätter på i företrädarnas gamla rutiner för att det är vad som förväntas av en?