Idag hade vi föreläsning om LUS som är ett verktyg för att kartlägga barns läsutveckling i skolan. Föreläsaren diskuterade de olika stadier i läsningen som barnen kunde befinna sig i. Föreläsaren kom fram till bokslukaråldern och förklarar det med att det är den där åldern när man lånar med sig en hel kasse med böcker hem från biblioteket och faktiskt läser dem. "Barnen läser ofta så mycket att de vuxna ibland blir oroliga för dem. Sen när barnen själv får tillgång till ett skolbibliotek går de dit och plockar på sig allt de kommer över. Sen  säger skolbibliotekarien, om de nu har turen att ha en sådan, att du får bara låna en bok i taget."

Ungefär här vill jag ställa mig upp och bara skrika rakt ut. Det är inte sant! Är det bilden som föreläsarna på lärarprogrammet har av bibliotekarier och dessutom förmedlar vidare till de blivande lärarna? En sträng bibliotekarie som håller på regler och försöker dämpa lästörsten hos barnen. Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant uttalande? Är det så att det inte finns tillräckligt med böcker på skolbiblioteken för att alla barn skall kunna tillgodose sina behov av läsning samtidigt? I sådana fall är det ju ett allvarligt problem som vi borde ta tag i. Varför annars denna regel om endast en bok i taget? Som föreläsaren sedan påpekade är ju barn i den åldern experter på att ha flera böcker igång samtidigt. Jag blev upprörd och fick besinna mig för att faktiskt hänga med i resten av föreläsningen. Intressant dock att se vilka fördommar det finns från skolans håll kring bibliotekarier. Att relationen lärare bibliotekarie inte är helt problemfri var något som också diskuterades en del under min tid på bibliotekshögskolan i Borås. Men varför ska det vara så? Går det inte att överbygga det glapp som finns mellan yrkeskårerna eller är det så att man inte vill eller orkar sätta sig in i de andras arbete och mål med verksamheten? 

En klurig fråga som tåls att tänkas på. Förhoppningsvis ska jag sen ha lättare att prata med lärare och förstå deras arbete efter att ha läst med lärarstudenter i ett år. Det är helt klart att vi inte befinner oss inom riktigt samma referensramar även om vi alla har samma mål nämligen att främja och utveckla barns läsning och tillgång till litteratur. Sammarbete är något som man kan göra stora vinster på för att nå det målet. Helt klart. Men det kommer nog att kräva en hel del arbete från båda sidor. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Igår var en ovanligt rolig arbetsdag (det är ju alltid kul men ändå) för då var vi med på bokmässa i Hjällsnäshallen i Gråbo. Det var alla duktiga elever i Gråbos nya skolor (Ljungviksskolan, Röselidsskolan och Lekstorpsskolan) som ställde ut sina bö...

Eftersom det är bestämt nu att huvudbiblioteket i komunen där jag jobbat ska få nya lokaler var vi på studiebesök för en tid sedan på biblioteket i Lidköping. Vi fick först lyssna till inspirerande föreläsningar kring hur man tänkt vid uppstarten i d...

  I Lördags hade vi besök av Yppiga Ullis med män på biblioteket. Många som ville komma in och lyssna till ljuva ord och fin musik. En trevlig stund på jobbet helt enkelt.  ...

Under februarilovet skojade vi till det lite och hade Guinness rekordförsök på biblioteket. Något nytt Guinness rekord blev det ju inte tyvärr men det blev nog ändå upp emot 20-25 deltagare i försöken. Legotornsbygge på tid visade sig vara en favor...

Ungefär lika barnsligt förtjust och glad som jag blev när jag hittade Leif Krantz Barnen i djungeln blev jag när jag igår på skolbiblioteket hittade denna:     Bokens hemlighet av Susanne Lembrecht Madsen   Jag minns den så väl från när ja...