Att hålla reda på bibliotkets böcker är ett konststycke och en arbetsuppgift för sig. Det har gått så långt att jag med min andra bibliotekvaktskollega har börjat disskutera var eventuella gömställen för kurslitteratur kan finnas. På det här bibliotket är det inget ovanligt att kursböckerna är försvunna redan när morgonens första student sömndrucket knatar in mellan svängdörrarna, kommer fram till disken och ber om hjälp att hitta en bok som behövs inför morgondagens viktiga inlämningar.

Böckerna tycks ha egna ben och förflytta sig efter eget bevåg, visst bookcrossing i all ära, men det lämpar sig helt enkelt inte för eftertraktade kursböcker att ge sig ut i världen.

Så kom det sig i lördags att jag var tvungen att sätta klackarna i marken med ett bestämt "Nej, du får inte låna kurslitteratur!". Personen i fråga ljög och sade att denne brukade få göra så eftersom biblioteket ändå var stängt på söndagen. Jag blev tvungen att ringa räddaren i nöden och fråga om det verkligen kunde vara på detta viset (förlåt för det). Det var klart att det inte var sant. Så jag informerade personen om detta, vilket resulterade i att denne blev arg och stod kvar och grälade på mig, ville prata med min chef och beskyllde mig för total avsaknad av medkänsla. Visst jag förstår att det kan verka onödigt att böckerna ska stå i förvar på söndagen när ingen läser dem, men regler är ändå regler och man kan inte hålla på att göra undantag från dem hela tiden. Jag är i alla fall glad att jag har klarat av även denna sortens prövning och ville bara skriva av mig lite frustration.

Nu mera är jag, kursboksbibliofilen, obeveklig.

Kunde inte låta bli att plocka upp en bok och läsa baksidetexten när jag gick min rond med bokvagnen denna kväll. Boken hette Bibliotekskatten Dewey (av Myron, Vicki) och utspelade sig på ett bibliotek där en kattunge en dag hittades bland de återlämnade böckerna. Stidigheter utbryter om katten ska få stanna på biblioteket eller inte.

Detta påminnde mig om något jag läst på nätet för ett tag sedan, nämligen att en katt hittats i bokinkastet på Orsa bibliotek. Enligt artikeln hittades katten livrädd underst under en hel kvällsskörd av böcker. Katten måste blivit inpressad genom inkastet. Missen fick turligt nog följa med en anställd hem över helgen, men hur historien sedan verkligen slutade får vi nog alldrig veta.

Läs artikeln på (http://www.dt.se/nyheter/orsa/article374683.ece)

Är detta ett vanligt förekommande problem? Vad kommer man att hitta här näst? Allt från ormar, jättesköldpaddor till kaniner och bebisar? Nåväl detta bevisar kankse att människor hyser stort förtroende för att bibliotekarierna fixar biffen. Eller eventuellt att det finns personer som är allt för tankspridda här i världen. Förmodligen upptäcktes misstaget först väl hemma när den lille kissen (läs de oåterlämnade böckerna) inte var ett dugg intresserad av den nyöppnade tonfiskburken.

I vilket fall så ska boken om bibliotekskatten Dewey få följa med mig hem efter nästa pass för nu har jag blivit allt för nyfiken på hur det hela kommer att sluta. Kanske kommer det en klarare reccention av boken när den är utläst, så håll utkik.

Nu har  jag äntligen sett den beryktade Ica-reklamen. Förstår inte riktigt vad bokrean har med bibliotek att göra. Men det är ju klart, vad kan vara billigare än att låna sina böcker? Det är i alla fall kul att biblioteken finns med i media, först i radiotjänstreklamen och nu ICAs reklam. Den stereotypa bilden av bibliotekarien som hyssjar och bannar försenade petflaskor (läs böcker) är dock kanske något dragen till sin spets? Eller? Kommer vi någonsin komma ifrån dehär fördomarna?  Ändå kan jag inte låta bli att le åt ironin i skämten. 

ICA reklamen hittas på(http://www.youtube.com/watch?v=ho39L7bvMbU)

När jag jobbade idag kom jag att tänka på alla förbud, eller snarare föreställningar av som är lämpligt och inte att göra, i ett bibliotek. Det finns ju många saker men det första man tänker på är kanske att föra oväsen. Detta slog mig när jag travade fram genom biblioteket för att byta ut inkastlådan mot en ny. Till saken hör att dessa lådor låter ganska högt när man drar dem tomma för att fjädrarna gnisslar så. Det känns ju lite oförskämt att skramla så förbi läsande studenter. Jag har kommit på mig själv med att testa olika tekniker för utförandet av operation låd-utbyte. Snabbt och högljutt eller utdraget långsamt men inte fullt lika högt?

Det här är egentligen en fånig tanke, jag menar jag gör det som måste göras och det går på en halv minut. Men det finns ändå någon spärr som säger att nu gör du fel. Egentligen är jag inte alls någon anhängare av tysta bibliotek. Visst högskolebiblioteket kan ses som en arbetsplats och man ska helt klart ha möjlighet att gå undan i ett tyst rum om man kan koncentrera sig bättre då. Men å andra sidan tänk dig hur tråkig och outvecklande en arbetsplats utan diskussion och umgänge med medarbetare/ besökare skulle vara. Visst nu är detta draget till sin spets, men jag tycker att man måste få känna sig bekväm med sin arbetsmiljö och trivas med den.

En annan händelse som fick mig att fundera var när jag för några veckor sedan hade besök av vänner från min gamla biblioteksklass här. Nördar som vi är började vi återföreningen genom en rundvandring i stadens bibliotek. Direkt när vi kliver in i stadsbiblioteket tystnar mina båda vänner tvärt och viskar. "Oj vad tyst det var här." Jag kunde inget annat än att hålla med. Tystare bibliotek har jag nog aldrig besökt. Jag fick anstränga mig för att dämpa ljudet av mina steg. Frågan är var denna atmosfär kommer ifrån. Är det bibliotekarierna som hyssjar (inte så troligt) eller är det besökarnas mentala spärrar? Varför finns det så många outsagda förbud när det gäller bibliotek? Och varför gör vi ingenting för att motverka denna bild?

Vad tycker du om ljudnivån i biblioteket? Totaltystnad eller pladdernäste?

Kommentera gärna.

M.v.h/Nina