Idag hade vi föreläsning om LUS som är ett verktyg för att kartlägga barns läsutveckling i skolan. Föreläsaren diskuterade de olika stadier i läsningen som barnen kunde befinna sig i. Föreläsaren kom fram till bokslukaråldern och förklarar det med att det är den där åldern när man lånar med sig en hel kasse med böcker hem från biblioteket och faktiskt läser dem. "Barnen läser ofta så mycket att de vuxna ibland blir oroliga för dem. Sen när barnen själv får tillgång till ett skolbibliotek går de dit och plockar på sig allt de kommer över. Sen  säger skolbibliotekarien, om de nu har turen att ha en sådan, att du får bara låna en bok i taget."

Ungefär här vill jag ställa mig upp och bara skrika rakt ut. Det är inte sant! Är det bilden som föreläsarna på lärarprogrammet har av bibliotekarier och dessutom förmedlar vidare till de blivande lärarna? En sträng bibliotekarie som håller på regler och försöker dämpa lästörsten hos barnen. Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant uttalande? Är det så att det inte finns tillräckligt med böcker på skolbiblioteken för att alla barn skall kunna tillgodose sina behov av läsning samtidigt? I sådana fall är det ju ett allvarligt problem som vi borde ta tag i. Varför annars denna regel om endast en bok i taget? Som föreläsaren sedan påpekade är ju barn i den åldern experter på att ha flera böcker igång samtidigt. Jag blev upprörd och fick besinna mig för att faktiskt hänga med i resten av föreläsningen. Intressant dock att se vilka fördommar det finns från skolans håll kring bibliotekarier. Att relationen lärare bibliotekarie inte är helt problemfri var något som också diskuterades en del under min tid på bibliotekshögskolan i Borås. Men varför ska det vara så? Går det inte att överbygga det glapp som finns mellan yrkeskårerna eller är det så att man inte vill eller orkar sätta sig in i de andras arbete och mål med verksamheten? 

En klurig fråga som tåls att tänkas på. Förhoppningsvis ska jag sen ha lättare att prata med lärare och förstå deras arbete efter att ha läst med lärarstudenter i ett år. Det är helt klart att vi inte befinner oss inom riktigt samma referensramar även om vi alla har samma mål nämligen att främja och utveckla barns läsning och tillgång till litteratur. Sammarbete är något som man kan göra stora vinster på för att nå det målet. Helt klart. Men det kommer nog att kräva en hel del arbete från båda sidor. 

Kursböcker att stimulera läslusten med?

För tillfället håller jag på att fördjupa mig i högarna av ny kurslitteratur. Jag försöker att beta av dem en i taget och ta det i lugn och ro så att allting sjunker in och får plats i mitt minnesarkiv men det är inte så lätt alltid. Därför blir man alltid glad när man hittar texter som knyter an till biblioteket och läsning av skönlitteratur. I nästan all litteratur påpekas det att det är så viktigt, för barns läs- och skrivutveckling, att det finns läsande och skrivande föreblider i omgivningen. Här har inte alla barn samma förutsättningar beklagar och upplyser man om. Vad gör man då om inte heller föräldrar eller syskon är intresserade av att läsa? Vem skall hjälpa till att kompensera detta? 

Jag känner kallet. Kanske borde jag gå och knacka dörr i kvarteret och fråga om det finns några snälla barn med läs- och skrivsvårigheter här? Sen skulle jag sätta mig brevid barnen och vara förebild. Bara sitta där brevid med ett inspirerande bokomslag som en barriär mellan mig och barnet. Jag skulle läsa och skratta eller gråta tills barnet inte kunde hålla sig längre. Det skulle komma skyndandes fram  för att fråga vad det är som är så roligt eller sorgligt och be mig att få låna eller läsa boken. Då skulle det barnet plötsligt få upp ögonen för fördelarna och det underbara i att kunna ta del av dessa nervkittlande historier.

Men det är ju inte så det fungerar i verkligheten. Men man måste ju få drömma, eller?

Hur ska vi kunna dela med oss av den litterära skatten till dem som tappat självförtroendet eller intresset för böckernas värld? Det är en svår fråga och en utmaning som kräver många arbetstimmar men något måste man väl kunna göra för att sprida intresset vidare. Någon som har några förslag? 

Nu är det mer än ett år sedan jag och Petronella Johansson blev klara med vår uppsats om bibliotekariers uppfattningar av bookcrossing. För er som inte är insatta är bookcrossing en sorts skattjakt med böcker som organiseras via internet (www.bookcrossing.se). Man släpper sina böcker fria för att de ska fångas tillfälligt och läsas, innan de skickas vidare igen på en publik plats. Jag tycker att det är en ganska fin tanke och brukar skicka iväg några böcker då och då. Har man inget bibliotek att sprida läsglädje ifrån får man göra det i vardagen.

Åkte tåg hem till mina föräldrar i Dalarna nu i veckan och passade på att lägga två böcker vid ett bord. Det roliga var att en tjej nappade direkt på "damernas detektivbyrå" och läste hela vägen på tåget. Så idag hade jag fått en kommentar på sidan. Man blir alltid lika glad när det händer.

Denna gången var det extra kul eftersom hon blivit inspirerad att skriva ett examensarbete om kvinnliga entreprenörer i Botswana och dessutom upptäckt roiboste tack vare boken. Läs kommentaren på: http://www.bookcrossing.com/journal/7423075. Det är ju inte alltid man får några svar. Nu väntar jag bara på att få veta vad som har hänt med "pojken som kallades det". Visst måste ni hålla med om att det är spännande? 

Den här veckan har jag min sista lediga vecka innan skolstarten så jag passar på att hälsa på hmma i Dalarna. Var faktiskt in på biblioteket i Borlänge och kikade om det hade hänt något sedan sist. Då tänkte jag att jag borde gå dit och presentera mig och tala om att jag söker jobb tills nästa år. Det vore ju trevligt tänkte jag att arbeta där hela bibliotekriedrömmen tog form för min del.

Sen hörde jag bibliotekschefen på Dalaradion idag. Hon blev intervjuad därför att besparingar i komunen hade tvingat biblioteket att göra nedskärningar i Öppettiderna. Så då är det väl inte läge att gå dit ändå. Tråkigt att biblioteken ska drabbas av komunernas dåliga ekonomi, men det är väl klart att biblioteket kanske ses mer som lyx i jämförelse med andra komunala institutioner. Men är det verkligen så? Utan bibliotek skulle invånarna gå miste om en hel del viktiga funktioner. Som bibliotekschefen själv sa så är ju faktiskt biblioteket den enda platsen där man kan träffas och umgås utan att det behöver kosta pengar.

Svårigheter är till för att övervinnas! Det är bara att ge järnet.

Idag vaknade jag av at telefonen ringde. Det var en av lärarna på kursen som jag skall läsa till hösten. Hon undrade om jag tankte läsa den, det var nämligen så att jag och några till hade blivit antagna på felaktiga grunder. Det skulle komma att innebära problem för oss. Det hade tydligen blivit något fel i systemet. Egentligen var detta en fortsättningskurs och förkunskapskraven låg på 60hp pedagogik.

Vad ska man säga? Jag har bara läst några småkurser med pedagogiska inslag innan så man kan ju fråga sig hur det ska gå? Hon var i alla fall noga med att poängtera att det skulle bli en problematisk studietid. Men jag var antagen så de kunde inte hindra mig från att anta utmaningen. Man får väl tacka och vara nöjd ändå, inte för att jag såg något om förkunskapskrav när jag sökte. Nu antar jag att det bästa jag kan göra är att bita ihop och springa till biblioteket och låna på mig allt jag kan hitta om pedagogik. Finns det någon pedagog som kan ge mig lästips? Får väl se det positiva i det hela. Man lär sig så mycket mer om nivån är lite högre. Bara den inte är högre än man klarar av. Jag fick en del att fundera på i alla fall, så mycket är säkert.

Så öppnade jag inkorgen och fick se att jag fått mitt antagningsbesked. Det var en glad nyhet att jag kommit in på båda kurserna jag sökte. Så till hösten blir det alltså kuserna, Kommunikation och språkutveckling för tidiga åldrar 30hp och Digital bildbehandling A 7.5hp. Jag tror att det kommer att bli jätte spännande. Jag hoppas verkligen att det är bra kurser och att jag kommer klara mig någorlunda från schema-krockar. Det är alltid lika spännade att börja en ny kurs. Man blir riktigt sugen på att börja läsa all kurslitteratur redan nu. Sånn är jag. Lite konstigt kanske? Men jag ska väl hålla mig i skinnet, slutföra det jag påbörjat först och försöka hinna med att njuta lite av sommaren med. 

Jag är hemma hos mina föräldrar i Dalarna nu och avnjuter min semester. När jag tittade runt lite i mitt gamla rum så hittade jag en almanacka från när jag gick i åttan. I den hade jag skrivit ned vad jag hade gjort under min praktik på Borlänge stadsbibliotek. Ganska roligt tycker jag att se vad jag skrev för det var väl där någon stans som jag bestämde mig riktigt ordentligt för att det var bibliotekarie jag ville bli. Så här kommer mina korta beskrivningar av dessa två veckor.

Måndagen 12 februari 2001

Börjat praktik på biblioteket, visats runt, sorterat släcktforskning och stått i kassan. Varit på konfirmationsmöte.

Tisdagen den 13 februari

Sorterat klart släktforskningskorten, spolat rätt band och plockat in böcker. Spelat piano för Eva-Shara.

Onsdagen den 14 februari

Varit på biblioteket i lånedisken från 12-19.

Torsdagen den 15 februari

Varit på Inköps avd. och stämplat böcker m.m Varit med på sagostund. Sett på TV, spelat piano.

Fredagen den 16 februari

Varit på bokmöte och stått i informationsdisken. Sovit över hos Jenny.

Måndagen den 19 februari

Var på barn avd. och tittade när en skolklass togs emot. Gjorde en boktipslista som ska upp på väggen.

Tisdagen den 20 februari

Var på "boken kommer"-avdelningen och plockade böcker som skulle skickas till sjuka. Bytte gummisnoddar på talböcker. Varit på pianokurs.

Onsdagen den 21 februari

Haft sovmorrgon. Svarat på frågor från låntagare. Tittat på ITIS-utställningen på lunchen och suttit i lånedisken, sett på tv.

Torsdagen den 22 februari

Satt upp böcker och stod i lånedisken. Bakat, spelat piano och sett på tv.

Fredagen den 23 februari

Sista dagen på biblioteket. Varit på vaktmästeriet. Köpt pennburk åt Kerstin Å. Stått i upplysningen med Kerstin H.

Det var så länge sedan jag hade den där praktiken och jag kom inte ihåg så mycket av den, mer än att jag tyckte att det var väldigt kul. Jag minns nu när jag läser att jag tyckte att det var så häftigt att jag fick göra en egen planch med boktipps och sätta upp på barnavdelningen och sedan skylta med alla böcker jag valt ut.

Sedan minns jag också att jag blev skickad till Åhlens med en femhundring på fickan för att köpa en pennburk till en som jobbade där. Jag minns att jag var rädd att jag skulle välja en ful som hon inte skulle gilla eller tappa bort pengen.

Men det fanns också vissa (såhär i efterhand) mindre inspirerande uppgifter som jag då tog mig an med stor iver. Som till exempel att spola tillbaka banden i alla inkommna kassettböcker och att byta gummisnoddarna som höll på att vittra sönder runt alla ljudböcker. Cd-skivans intåg är väl ändå en välkommen revolution eller vad säger ni?